Pernilla Grip Acharius, Sollentuna
Ordförande
Min skolioshistoria
Min sons skolios upptäcktes när han var cirka 10 år hos skolsköterskan. Vi visste inget om skolios när vi fick beskedet. Det är nu åtta år sedan och när vi försökte hitta information på nätet fanns det mycket knapphändig information. Vi frågade vår läkare om det fanns stödgrupper eller ungdomsgrupper så att sonen kunde få träffa andra med skolios men fick då svaret att det hade funnits men lagts ner på grund av ekonomi.
Vår son började med Bostonkorsett som han skulle ha på sig, helst dygnets alla timmar. Efter 1,5 år såg man att korsetten egentligen inte hjälpte då sonens kurva satt för långt upp. Han fick då istället ingå i en forskning där han var med i gruppen “träning” vilket innebar att man skulle utöva sin idrott några gånger i veckan. Parallellt med det gick han på regelbundna kontroller var sjätte månad och röntgade. Efter cirka två år så blev kurvan för stor och han blev då opererad, våren 2019.
Några av de frågor som är viktiga för mig att driva i Skoliosföreningen
Sedan sonen fick reda på att han hade skolios, har jag tyckt och upplevt att vården har brister i själva behandlingen av skolios, ibland även att det brister i kunskap. Jag tänker då främst på skolhälsovården där det är av vikt att man fångar upp barn med skolios så tidigt som möjligt. Forskningen visar att ju tidigare man fångar upp skoliosen desto större chans att kunna stävja den och det kan vara skillnaden mellan ett liv med smärta eller ett liv utan smärta.
Det är också viktigt att man som förälder till ett barn med skolios får all information och en tydlig behandlingsplan för att kunna vara ett tryggt stöd.
Sedermera tycker jag att det är viktigt att det finns en tydlig behandlingsplan genom hela livet, vare sig man är opererad eller inte.